Ja ja! Döm mig inte!!

Det fick helt enkelt vara nog. Kanske är det mörkret, att allt är så dystert. Var är glädjen liksom? Jag tycker inte du ska döma mig för det här.

Det är en helt naturlig utveckling. Igår åt jag en lussekatt, idag började jag lyssna på julmusik. Det kan faktiskt inte hjälpas.

Hurra för mig!!! (och lite för barnet)

En sån dag! Vilken milstolpe! Vad långt jag har kommit och tänk vad jag åstadkommit! Idag är det ingen vanlig dag - idag har jag varit mamma i 7 år!!!

Vilka förändringar och uppoffringar den resan inneburit. Och vad rikt livet kan kännas när man har någon som är viktigare än en själv. Och vad arg den här viktiga personen kan göra mig. Men det är kanske viktigt för den personen att få ägna sig åt just det.

Så i väntan på att telefonen börjar ringa för att gratta mig skickar jag ett litet grattis till mitt lilla stora barn. <3

Uppsnappat

6-åring: Tycker du mamma är ful eller fin?
4-åring: Jättefin, men hon är dum.
6-åring: Ja, jättedum.
4-åring: Ja, precis!
6-åring: Hon är dum i huvudet som en räka som inte har nån hjärna.

Bra. Då vet jag.

Hemhjälp

Så mycket man tjatat, gnatat, trugat, gnällt. Snälla, plocka ihop legot, kan du gå med den till ditt rum, hjälper du mig med det här, plocka ihop pusslet innan du drar fram barbiesarna. Och så vidare.

Och helt plötsligt ska det tas initiativ, visas framfötter, hjälpas till, helt utan tjat och gnat. Man hinner tänka att nu vänder det, nu blir det lätt, ungarna har blivit stora.

Jag vill inte på något sätt låta otacksam och negativ, men möbeltassar av tuggummi...
Tack för hjälpen men nej tack, jag kan sätta käppar i hjulet åt mig själv

Barntillåtet?

Man undrar ju vad det är för spel 4-åringen sitter och spelar på sin pappas mobil när hon plötsligt börjar mässa "nakenfis-krona, nakenfis-krona, nakenfis-krona..."

Vardagsbestyr

Väskan är packad med frukt, pennor, böcker och allt inför morgondagen. I kylen ligger inplastade frukostmackor. Kläder är redan framlagda. Kvällsmaten fixad, uppäten, undandiskad. Håret genomborstat. Nattlinne på.

Jag vill på intet sätt förminska min arbetsinsats som krävdes för att lägga 4-åringen. Men 6-åringen har jobbat på bra medan jag sov.

Giltig frånvaro

Nej, dumma mamman har inte blivit snäll. Barnen har inte börjat bete sig exemplariskt. Vardagen flyter inte på på ett smidigt sätt.

Enda anledningen till den undermåliga uppdateringen i detta forum beror på det faktum att vi blivit med sommarstuga!

Så vardagarna går åt till att tänka på vad som behöver fixas med där på helgen, och ignorera allt som behöver fixas med i lägenheten. Och helgerna går åt till att frakta saker åt höger och vänster, fösa undan spindlar, skörda kantareller och tomater på tomten, skälla på ungarna i ny miljö, försöka att inte tänka på allt som behöver fixas med i lägenheten och såklart ignorera allt som behöver fixas med i stugan.

Sänker kraven och andas

Nej, det handlar inte om att förbise dammråttorna till förmån för en god bok. (De förbiser jag hela tiden)

Och det handlar inte heller om att strunta i alla måsten och bara vara i nuet. (Att vara i nuet är tydligen att tjata och gnata så det är jag jättebra på)

Utan ikväll sänker jag kraven på mitt val av rum, vad som helst bara jag får vara ifred och andas istället för att tjata. Därför sitter jag här, på toalettgolvet, och unnar mig tio minuters ro.

Kanske kommer detta att slå tillbaka om jag någon gång börjar meditera. Mitt inre rum och lugna plats - ett toalettgolv i en alltigenom stökig lägenhet.

Tips på hur man bäst anpassar sig till jobb efter semestern

Känner du jobbångesten komma krypandes? Önskar du att semestern varade lite längre? Då har jag ett tips för dig!

Ta några extra dagar ledigt, det räcker med två-tre stycken. Observera att dessa dagar inte får planeras in i samband med ordinarie semesteransökan, de ska enbart hanteras som en sista-minuten-bonus och trollas fram i slutet av semesterperioden.

Se därefter till att du sitter i en lägenhet i en regnig stad med arga 6- och nästan-4-åringar som slåss i det närmsta hela tiden. Och vips! - jobbångesten är som bortblåst! Med största sannolikhet kommer du istället vara uppfylld av en känsla av längtan inför måndagens ljuvliga vardag.

Lycka till!

"Ni är dumma och hemska!"

Jaha du, 6-åriga "solstråle".
Du är fan ingen picknick själv.

Mvh,
Dina dumma föräldrar

Sökes: Vuxen

RUT och ROT och RIT och allt vad det heter. Men vart vänder jag mig om jag behöver en vuxen? En allvetande person som kan bestämma i de svåra frågorna? Någon som vet bäst och som är klok?

Visst, jag har ynglat av mig, har jobb, bostadsrätt, man, en vuxenpärm, tvättmaskin, tillgång till godis en vardag och en massa andra vuxna grejer, men det känns som att verkligheten kommit ikapp och bitit mig i röven och sagt "Du är en ljugapa!" och nu behöver jag en riktig vuxen. Någon som vet. Rätt eller fel, bra eller dåligt. Så jag inte behöver höfta och gissa för jag är inte bra på det.

Jag frågar igen: Vart hittar jag en sån??

Grattis i efterskott!!

Förlåt bloggen, jag missade din 1-årsdag. Eller jag kom ju ihåg den och så, jag var bara upptagen med att semesterstressa och skälla på barn och sånt.

Du ska veta att jag är glad att jag har dig, även om jag har svårt att visa det. Det är tyvärr ett återkommande problem gentemot alla i min omgivning. Du har ändå orkat lyssna på mitt mamma-ältande, och jag antar att det blir mer av den varan framöver, vi är på intet sätt färdiga med varandra, du och jag.

Men du har även lekt lite psykolog och fått ta del av problem och frågor som är lite större än hur många låtsaskompisar som ryms i en hiss eller hur många svordomar som är skadliga för små grytor. Det har varit en hel del ledsamheter i mitt liv den här vintern och du har hjälpt mig kommunicera detta till många jag tycker om men inte haft kraft nog att ringa till själv. Stort tack för det!

Sen är det klart att du är lite full i fan också. Ljuger om att du har goda råd om barnuppfostran och husmorstips. Vet du hur ofta folk frågar om hur man får bort chokladfläckar från soffan? Och du som snarare stjälper än hjälper där.

Men tack för det här året!
Det vara bara det jag ville säga.

Bitter****a

Det går i rasande fart och jag vet inte hur jag ska få stopp på det. Jag känner att jag håller på att bli jävligt grinig och bitter och sur. Kanske är det en del av det här att ha semester, kanske är det att de dåliga nyheterna aldrig upphör, kanske är det gammal skit som slår tillbaka, igen.

Fast det är inte bara dåligt humör. Det är oro också. För allt. Familj, vänner, alla val man ställs inför hela tiden, den allt sämre miljön. Pricken över i:et kom precis när jag skulle boka tågbiljetter åt familjen, och insåg att det är mycket billigare att hyra bil än att åka tåg. HUR FAN SKA MAN GÖRA FÖR ATT GÖRA RÄTT!!???

Det enda jag kan göra är fel, så då kan jag lika vältra mig i Weltangst*.
För på måndag är det jag som har två hyrbilar.





* (Googla...)

Knark

Det finns ju stora fördelar med det stora landet i väster: mackorna och hasselnötsmjölk i kaffet. Även det blaskigaste kaffet kan lyftas med hasselnötsmjölk. Jag älskar hasselnötsmjölk.

Frågan är: Hur mycket hasselnötsmjölk kan man ta med sig hem? Och hur bär man sig åt för att hålla den för sig själv? Ungarna har ju inte börjat dricka kaffe än.

Vem är den där Preussen egentligen?

Okej. Planet störtade inte. Jag kom fram i ett stycke, jetlaggad och inslängd i 38 graders hetta och 61 procents luftfuktighet. Så nu är jag i King of Prussia.

Är det såhär alla ensamstående har det varannan vecka? Går på promenad, shoppar, äter crepes med nutella till lunch och känner ett konstant styng av saknad efter barnen? Jag hoppas jag aldrig hamnar i den situationen. Fast det där med nutella-crepsen är såklart ett plus...

Snart bara kvällen kvar av den här dagen. Sen börjar en jobbvecka, och jobbveckorna brukar gå fort. Hoppas de gör det även på andra sidan Atlanten.

Knäcka nöt

Det är jobbigt att åka ifrån familjen även om den gör mig skogstokig ibland. Och det får väl ändå vara nån jävla ordning på pappigheten hos yngsta ungen.

När barnen vaknar imorgon (eller innan frukost i alla fall) är jag redan på väg mot USA. Jag kommer inte träffa familjen på en hel vecka. Inte konstigt att jag vill lägga skitungarna ikväll då. Och den här lilla hoppan förklarar att hon minsann vill ha pappa, och jag förklarar att jag minsann vill lägga henne eftersom jag inte får göra det lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag eller fredag. Hon vill fortfarande ha pappa. Då säger jag att jag vill ha en godnatt-, godmorgon- och hejdå-kram innan jag hämtar pappa.

Då knäcks nöten.

Hon gråter. Jag gråter. Hon vill att jag ska vara hos henne hela tiden. Jag tänker att jag hoppas att plan-jäveln inte störtar.

Nu känns allt mycket jobbigare. Och lite lite lättare eftersom det trots allt finns lite kärlek över till dumma mamman.

Bajsblogg!!

DU ÄR DUM!!!

Här har jag äntligen skrivit ett inlägg där jag för en gångs skull är en vuxen med lite koll på läget, eller i alla fall lite mer koll än iPhone-pappan vars ungar rev ett tåg med plastpåsar över huvudena. Men nejdå, det är såklart läge för censur. En gång dum mamma, alltid dum mamma, och ingen ska få möjlighet att tro annat.

(Okej, jag kanske satt och skrev det inlägget på min iPhone och undvek min barn ungefär samtidigt som iPhone-pappan satt och var upptagen med att ignorera sina ungar, men det är en helt annan diskussion.)

I en annan del av Göteborg

Solig dag. Ny, ren och fin bil bromsar in vid rödljusen. Musiken i bilen är hög, basen dunkar i hela bilen.

Jag tänker lite bittert att det är väl nån fågelfri, glassig, ung person som glider runt helt bekymmersfri, poppandes sin skräpmusik.

Sen stannar jag till bredvid bilen vid rödljusen, måste kika in. I bilen sitter en pappa och två små barn. De sittdansar för fullt.
Diggi-diggi-diggi-ding-ding-ding.
Här glider kingen in.

Det slår mig att precis så ser det ut när vi är ute och åker bil. Fast det är en mamma som kör. Men oljudet och glädjen är densamma.


Fotnot:
Bilen är ny, ren och fin för att den är hyrd. Sean Banan-musiken är inhandlad av dottern för egna pengar. Sittdansen och falsksången är däremot mitt fulla ansvar.

Ge mig gräs!!!

Alltså sånt man går på, inte röker.

Vad gör man? Dyr lägenhet i stan, inget utrymme för bil, ingen gemensam inställning till sommarstuga, ingen rofylld balkong. JAG BEHÖVER LUFT!!!

6-åringen föreslår att vi hyr en bil sen sparar hon pengar så vi kan köpa ett land (sommarstuga alltså). Jag gillar hur hon tänker, men jag är lite tveksam till tidsplanen...

Motstånd

Det är klent, det har ingen som helst effekt och det är jag som är förloraren i det långa loppet.

Men att äta upp ungarnas godis när de har somnat, det är det enda jag har kvar efter tjat, hot och mutor. Då kan jag nästan inbilla mig att jag kan stå ut med allt jävla tjafs.

Bra tänkt där...

Skolavslutning för hela skolan, förskolebarn upp till sexan. Minst lika många föräldrar som barn.

Rektorn håller tal. Rektorn gillar Zlatan. Rektorn skickar ut frågan till barnen: "Hur många ska se matchen på fredag?"
Alla barn, hela skolan, förskolan upp till sexan sträcker upp händerna och vrålar i masspsykos: "JAAAAG!!"
Minst lika många föräldrar, aningens mer dämpade, stämmer in i ett: "Neeeej!"

För vare sej man vill se matchen eller inte är det bättre att barnen sover då.

JAG VILL ÅKA TILL IKEA!!

De orden är inte mina, i alla fall inte uttalade med samma bestämdhet som yngsta dottern. Det är väldigt tydligt vad hon vill göra idag.

Vad hände med att vilja gå till lekplatsen?

En dum fråga

Lillungen hade två blå jättetydliga tuschprickar på näsan.

Jag: Hur har de hamnat där?

Lillunge: De har inte hamnat där, de är bara där.

Och sen var det tydligen färdigpratat om det.

”Men mamma, nu får du skärpa dig ...

... och om du är riktigt duktig får du säkert en leksak.”

Är det nåt man vet så är det att man har varit löjlig och nojat sig lite för mycket över ett tandläkarbesök när man blir tilltalad av 6-åringen på det här sättet.

Och nån leksak fick jag inte heller. Om man inte väljer att se fakturan som en present.

Dumma mors dag

Jag fick frukost på sängen, blommor, en familj som sjöng Ja må hon leva som man såklart alltid gör på mors dag, en fin present från min man, många små hempysslade presenter från mina barn. Alla var glada. Det hela var högst overkligt.

Sen ville den lilla ungen hoppa i sängen och landa på mig med sina hårda små knän. Jag kände att mina revben inte tyckte om just den leken så jag bad henne sluta. Vips fick jag höra Dumma mamma och så var allt som vanligt igen.

Men humöret höll i sig rätt bra ändå under dagen. Jag tror det är bäst för hela familjen om jag får starta varje dag på det sättet.

Utvärdering: morgonrutiner - tillägg

Det kan hända att brandmän inte är den yrkeskår vars effektivitet man ska eftersträva trots allt. Det är nog flygvärdinnor som är det stora föredömet. 

Kabinpersonal måste vara bäst lämpade för att handla effektivt med ett leende på läpparna trots att de får ta hur mycket skit som helst, ständigt beredd på en krasch. Jag har inte lika tjusiga kläder, men det är i sammanhanget en baggis att ordna. Kanske är inte kostymen helt avgörande heller. 

Imorse tog jag ett första steg mot denna nya insikt. Först såg jag helt enkelt till att ge luft åt mig själv. Then assist any children.

Va sa du? Om det gick bättre? Absolut inte. 

Men det gick inte direkt sämre heller.

Utvärdering: morgonrutiner

Under en testperiod har vi angripit problemet "morgonstress" med lite olika lösningar. Ett experiment som man ej bör utföra om man

1. sovit mindre än åtta timmar
    (barnen ska sova minst elva timmar, eller de ska i alla fall vara tysta så länge)
2. inte ätit frukost
3. är på allmänt jävla dåligt humör (vilket kan likställas med att vara född helt utan tålamod)

Metoderna som testats har i stora drag innehållit bland annat:

- Att exemplariskt förbereda allt kvällen innan - för både stora och små. Inte ens brandmän har så bra förutsättningar att komma iväg snabbt.
- Att göra allt själv på morgonen medan barnen äter frukost och bråkar om vem som får gömma sig bakom flingpaketet.
- Att låta tv:n underhålla barnen medan man själv springer runt i cirklar.
- Att tjata tills man nästan tappar rösten.
- Skrika och svära (jag ska lägga en femtilapp i svordomsburken, dels för att jag är skyldig det och dels för att ha lite marginal)
- Att inte tjata ett dugg utan bara hålla sig lugn, sansad och ställa sig förstående till att dockbebisen måste äta sin pärlgröt först och Humlis (osynlig inneboende) måste ha allt förberett inför dagen för att klara av att ta hand om bebisen medan Madicken (mamma till dockbebisen, dotter till mig, jag är Kajsa) är på skolan (dagis) och Madicken måste ha med sig Fiffi och blomsterfröna-telefonen annars kan hon inte ringa hem till Humlis och fråga hur det går (hon är en bättre mor än jag någonsin kommer bli) och snurrklänningen måste med till skolan (dagis) eftersom det är rena klädbyte á la melodifestivalen på det där bygget ibland (har i alla fall alltid varit för min avkomma) och sen råkar man kalla Madicken vid sitt riktiga namn och det är oförlåtligt och Madicken (!) sätter sig under ett bord och surar och vägrar komma ut och man får fjäska och ge sig på så många punkter att man till slut känner att man sålt sin själ till djävulen själv.

Resultatet: Alla metoder får underkänt eftersom ingen av dem gör att familjen kommer iväg i tid. Möjligtvis har några av dem en mer positiv inverkan på barnens humör, men ingen av dem påverkar tiden på något sätt, allt tar jättelång tid. Och detta att inte tjata, det gav 45 minuters försening och en stressnivå hos mamman så hög att hon sprang runt som papapadia-fågeln på jobbet - när hon väl en gång kom dit.

Be careful out there!

Varför? Varför!!

Vi bor på 96 m2. 96. Vi flyttade från 50 för att det var för litet. Nu kan vi bre ut oss.

Nu kan vi bre ut oss säger jag!!

Så varför ska alla röra sig på samma kvadratmeter samtidigt då?! Framför allt ni småttingar - dela upp er!!! Är systern dum och puttas? Kliv ett steg åt sidan då, hur svårt ska det vara. Dessutom är vi alla begåvade med hyfsat normal hörsel, så varför måste man skrika hela tiden? Ljudet kanske går lite sakta, men det är inget problem när det ska färdas en meter.

Just ja, du finns ju också

Förlåt bloggen att du blivit lite förbisedd, jag har varit upptagen med att leka vuxen. Jag har bl.a. planterat om blommor och bytit gardiner. Det kändes inte helt komfortabelt.

Men jag är fortfarande dum, det blir du väl glad att höra. Och små treåringsnävar har börjat boxas samtidigt som man får höra att man är just dum. Annars hade det varit lätt att missa antar jag.

Så nu har jag sagt hej, och du kan dämpa dig. Ingen mening att du också ska börja boxas och säga fula saker. Det är lite att stå i nu bara. Vi kanske kan höras till helgen?

Morgonstund har fula ord i mund

Du är dum! Dumma mamma! Pappa är snäll! Du får aldrig mer lämna mig på skolan! Jag hatar dig! Jag vill inte bo med dig! Alla andra är snälla det är bara du som är dum! Du tycker inte om mig! Du är ful! Jag vill att du ska flytta!

Låt oss hålla oss till ett urval av citat från morgonen, lite som en tio-i-topp. Man kan upprepa dessa som ett mantra för ökad effekt.

Därför sitter jag nu här med mitt morgonkaffe i termos och känner att den hade smakat bättre med en skvätt whiskey.

Att få vara den som älskar mest

Jag tycker det här är så fint. (Seså, klicka på länken och läs). Hon är så klok den där Underbara Clara. Det är ju faktiskt så det är, eller så det känns i alla fall.

Idag skulle min farmor fyllt 85 år. Det är första gången som jag inte kan ringa och gratta henne. Vi tänker nog fira henne lite ändå, med fredagsmys tillsammans med de som jag fått äran att älska mest.

Vobba*

Det är svårt att koncentrera sig när man måste pussla och fika med nallar och dricka kaffe gjort av pärlor stup i kvarten. Men det går.

Det är däremot helt omöjligt att koncentrera sig när ungen börjar utforska internets alla skatter. Melodifestival, visst, det går att förtränga. Men sån där jävla crazy frog och jag är en gummibjörn, det går helt enkelt inte att slå av så länge öronen sitter fast på huvudet. Framför allt inte när hon hittar liknande kompositioner på tyska.
Den som gör dessa låtar kan omöjligt vara en godhjärtad person.


. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
* Nytt användbart ord med betydelsen "jobba hemifrån med sjuk unge trots att man inte får ett jota gjort eftersom ungen är för pigg för att inte finna sig i att ligga i soffan och kolla på film hela dagen och istället gör man ett uselt jobb på alla plan".

Nu kör vi!

Äntligen dags igen för trötta understimulerade kvinnfolk i sina bästa år att lämna familj och måsten. Tanka energi, öva skrattmuskler och bli trött som satan: det är fint som snus.

Påskjävel. Jag kräver rematch!

Fyra dagar hemma, bara familjen, inga planer, bara lugn och ro. Som jag sett fram emot detta! Dum som man är tänkte jag inte på att saker inte alltid blir som man tänkt sig...

Halva påskjäveln har istället gått åt till att försöka bli fri från krassligheten, halsontet och yrseln som tyckte det var lämpligt att hälsa på nu. Det gick bra och på den tredje dagen var det både jag och Jesus som reste oss igen med Torsten Flink som soundtrack (6-åringen har köpt Melodifestivalskivan). Nu vänder det, tänker man, dum som man är...

Sen tror man att man ska få sova. Och det får man - på soffan kl 4 på morgonen. Då har två skitungar sparkat runt med vassa knän, gnällt, skällt och snott täcken i tre timmar och tillslut går ögonen kors och tvärs precis som förmågan att hantera saker på ett moget sätt. Och tre timmar senare tycker barnen att man ska gå upp och vara glad...

Om man ser den här dagen från pappans perspektiv så kanske han fick mer av ett överraskningsmoment när han slog upp sina blå. Utvilad efter en natt för sig själv i extrarummet för att kompensera tidigare sömnbrist klev, nej dansade, han ur sängen. Jag gissar att solen lyste och det satt små kvittrande fåglar på fönsterblecket. Han nynnar och hopsastegar ut i köket där han redan kan se sin fina välkammade familj sitta och äta frukost à la cornflakesreklam. Men nåt är fel. Det är grått, regnigt, ilsket och har stora påsar under ögon. Den onda häxan måste ha varit i farten och förtrollat familjen.

Eller så är det så jävla enkelt att han gift sig med den elaka häxan. Det är i alla fall så det känns idag.

Earth hour

Idag är det Earth hour. Jag tänker inte släcka ner hela lägenheten, då hade ju ungarna gått bananas, men jag tänker ta tillfället i akt. De flesta lampor ska släckas och stearinljus ska tändas. Dels för att jag gillar en sån här manifestation och dels för att minnet och hjärtat behöver det lite.

Jag ska tända ett ljus för min pappa.
För mina andra gamla som inte finns mer.
Och jag ska tänka på hur lyckligt lottad jag är som har den här familjen.

Trots att den får mig att gå totalt bananas.

Den ljusnande framtid

Den här vintern har gjort dumma mamman trött, tilltufsad, käftsmällad.
Men klockan säger sommartid och vårblommor arbetar sig upp ur kall jord.
Det är en bra tid att slicka sina sår.

Det tydligaste tecknet på att det är ljusare tider framöver är ändå den nyinköpta mascaran. Icke vattenfast. För jag behöver inte det varje dag längre.

Vill blunda med öronen

Två farbröder med mustasch diskuterar ingående det faktum att ett tangentbord innehåller fler baciller och bajsbakterier än en toalett.

Jag är kontorsråtta. Min arbetsmoral fick sig precis en jäkla törn.

Käften Brigitte!

Den här veckan ligger Brigitte Bardot i bordskalendern och skriker mig rakt upp i mitt slitna ansikte: Jag är stolt över mina rynkor. De är livet i mitt ansikte.

Visst, jag kommer väl sitta och glo på rynkorna en dag och se tillbaka: De här fick jag magsjukevintern 2010. Den här kom första svängen på akuten. Här var kruppnatten. Aah, 6-årstrotset...

Men jag kan ändå inte komma ifrån att jag gärna skulle slippa detta slitage. Men tydligen är man dömd till: zombie nu - betala senare.

Godnatt min skatt

När man lägger sitt lilla barn. Hon är trött och gosig i sitt nattlinne. Saga och tandborstning. Mysigt. Pratar lite om vad man gjort under dagen, pratar lite om vad man ser fram emot imorgon. Hon blir tröttare och tröttare, somnar nästan. Jag kommer på att jag inte sagt godnatt.

Jag klappar den lilla ryggen och säger tyst: "Älskling, godnatt."

Hon svarar direkt: "Du är dum!"

Och tre sekunder senare sover hon.

När dumma mamman rör sig står blixten stilla

Det är i alla fall så jag väljer att se det. Att jag har supersnabba superhjältekrafter.
Det är därför alarmet ljuder samtidigt som jag tar på mig skorna. Jag är helt enkelt så snabb. Så är det nog.

För tanken på en och en halv timmes förlorad sömn är outhärdlig.

Käften Forrest!

På mitt skrivbord ligger en sån där bordskalender med små kloka citat på varje veckouppslag. Jag har aldrig läs dem förrän alldeles nyss.

Förra veckan var det Forrest Gumps Livet är som en chokladask, du vet aldrig vad du får. Och visst, förra veckan var en klockren körsbärslikör (jätteäcklig).

Den här veckan fortsätter med apelsinkrokant eller nåt annat skit. Den som stoppar huvudet i busken visar häcken. Bra, då kan jag sitta här med lurar på öronen och vara ifred.

Nä för fan nu tar vi fredag!

Sömnbrist - check!
Syster och systerdöttrar på besök - check!
Jobbig planering påbörjad - check!
Fredagskjol på - check!
Spårvagn till jobbet - check!
Graveyard i lurarna - check! (Inser ironin i namnet...)

Positivt inställd till dagen.

"När ska du sluta se ledsen och trött ut?"

Det undrar 6-åringen. Och ja, jag ser ledsen och trött ut och tänker se ledsen och trött ut så länge det behövs. Jag kommer inte vara ledsen och trött hela tiden, men emellanåt, när verkligheten vill ha lite extra utrymme.

När jag skrev det här inlägget hade jag blivit en generation äldre, den sista av min gamla hade gått bort. Men två föräldrar var kvar, och nu var det de som var de gamla. Två personer mellan mig och det att vara äldst i en släktkedja. 

77 dagar efter nämnda inlägg blir jag faderslös. 77 dagar. Återigen en måndag eftermiddag. Den här gången fanns inget utrymme att ge upp tid som man inte trodde man hade. En pappa som aldrig gjort något förhastat fick plötsligt väldigt bråttom, och på ett sätt var väl det lika bra.

Men jag har inte bråttom med att sluta vara ledsen.
Det trötta kan jag däremot ge upp.

Ljuvlig och jävlig

I nästan tre och ett halvt år har jag ansett mitt lilla barn vara ljuvligt. Inte hela tiden, men på det stora hela. Glad, söt och lätt att handskas med.

Nu är jag mer villig att ändra vokalens uttal i det ordet en aning för jag blir fanimej tokig på ungen.

Fortfarande glad och söt. Men lätt att handskas med? Not so much.

Motvals snorvalp och dum mamma

Jag påbörjade ett inlägg om yngsta avkomman som blivit så tvärtemot den senaste tiden att man känner sig totalt manglad av allt trotsande varje kväll. Det var ett underhållande litet inlägg om vissa meningsutbyten som skett det senaste dygnet mellan henne och mig. En unge som verkligen tar sig ton helt plötsligt och ger såna svar så man häpnar och undrar om hon har falskleg för att verka yngre.

Men näpp. Det var ingen mening av avsluta det inlägget. Det verkar inte alls som att hon ändrat beteende och börjat klippa navelsträngen. Det var tydligen bara feber.

Post-fjällen-syndrom, del 2

Saknar maten. Och att inte vara mat- och/eller diskansvarig varje dag.
Och det dagliga vinet som piffade upp vilken spagetti och köttfärssås som helst och förlät oss våra skulder.

Post-fjällen-syndrom, del 1

Trots att jag bara varit med om detta en enda gång känner jag en stor sorg och saknad. Inget jag kräver dagligdags eller så, men ibland skulle kännas bra. Några gånger om året. Fasen vilken lycklig människa man skulle vara...

För jag har aldrig varit med om maken till välorganiserad tillvaro innan. Att ungarnas glassparty går av stapeln samtidigt som de vuxnas after ski! Jag hörde vid hämtningen att det fanns vuxna som tog tillfället i akt och åkte skidor. Det hade man ju också kunnat göra, men jag tror mitt sinne vann på att svinga en bägare och skråla pinsamt högt till dålig musik.

Hej bloggen!

Känner du dig bortglömd nu igen? Ingen fara, jag är snart tillbaka. Har lite annat att stå i just nu bara. Fläskläpp, after ski, krama björnbusar, familjekonflikter i vitt landskap, febrig unge, dricka vin, såna grejer. Allt är så rackarns utmattande att jag får helt enkelt be om att få återkomma när jag orkar gnälla över nåt igen.

And the winner is....

.... not me!!

Glad mamma hämtar glad unge hos glad kompis. Glad unge vägrar vara glad unge om hon inte får klättra hela vägen hem. Glad mamma blir tjatig mamma. Glad unge blir arg unge. Tjatig mamma blir arg mamma.

Arg unge är arg hela vägen hem. Arg mamma är arg hela vägen hem.

Arg unge blir ledsen. Ledsen unge blir glad. Arg mamma blir ledsen. Ledsen mamma blir tillfälligt glad. Glad unge somnar. Tillfälligt glad mamma transformeras till ihållande arg mamma. Arg mamma är mogen nog att hämnas genom att köpa godis och äta upp allt på en gång. Arg mamma vet om att det är torsdag. Arg mamma åt för mycket godis.

Illamående mamma funderar på vem som vann.

Var för snabb...

Jag tog ut segern i förskott, ropade hepp och trillade i ån, bet mig i svansen och var jäkligt oaktsam på det stora hela. Jag fattar att det är precis så man muckar med universum, jag fick bara en tillfällig sinnesförvirring ett tag.

Man hinner inte mer än skicka ut förra inlägget på alla möjliga tänkbara sätt i cyberrymden så kommer det små fotsteg i hallen. En halvminut senare ytterligare små fotsteg.

Så nu har stora sängplatsrokader skett och små människor som ska sova sover inte, men de hostar.

Jag har väldigt svårt att tänka mig att det funkar att energiladda under såna här förutsättningar...

Energihaveri

Man bygger upp jordens energidepå. Man är på topp, sådär som Zlatan antagligen känner sig ni vet, hela tiden i flera dagar.

Det tar tid att bli så pigg. Det gäller att äta bra, motionera och gå och lägga sig i tid flera kvällar än bara en. Att hitta den där balansen mellan jobbet och hemmet och att ha kontroll. Känna att man räcker till och kan ta sig tid. Walking on sunshine.

Men det tar inte mer än en kvart för en trotsig sexåring att slå hål på energibehållarna. Allt bara väller ut på nolltid vilket försvårar restaureringsarbetet som följer. Man är som Fukishima rent emotionellt. Alla håller sig på avstånd och det analyseras om vem som är skyldig till haveriet.

Om skitungen somnade halv sju av ren utmattning efter en tvådagarsilska eller om hon helt enkelt sovit för lite det senaste spelar ingen större roll. Vi har alla lite tid igen att ladda om och fylla våra depåer på nytt.

Små små ord av kärlek

"Jag lämnar barnen på dagis och skola imorgon så du kan åka till jobbet när du vill."

Herregud. Hade jag inte redan varit gift med karln hade han lika gärna kunnat säga de orden på bröllopet. Eller ge mig den presenten i morgongåva. En morgon att bara sköta sig själv, ingen annan. Bestämma själv när det ska lufsas till spårvagnen, inte behöva svettas runt i alla väderstreck med småungar och hålla reda på nallar och vantar.

Jag har aldrig någonsin förr sett fram emot en tidig morgon.

Homestyling

Det ligger i tiden. Man möblerar inte om - man gör om. Nya möbler, ny inredning, ny stil. Bara in med det nya och ut med det gamla.

Ljust och fräscht. Mycket citrusfrukter som inte bara doftar gott utan också visar att här bor det folk. Ett doftljus i badrummet och angenäma små påsar vaniljpotpurri i garderoberna. Behagligt för alla sinnen, framförallt den känsliga näsan.

Ett tips om du vill höja känslan av hemtrevnad för dina doftsinnen: Välj nåt annat än kokt blomkål.






(Om du inte är ute efter en lätt doft av fis och sopor som hänger kvar i väggarna länge alltså, i sånt fall är det perfekt.)

Kittet som håller ihop en familj

Ja, vad kan det vara på en skala. Kärlek? Absolut, topp tre. Tillit-schmillit, ja ja, visst. Att lyssna på varandra? Den eviga bubblaren... Vad det än kan vara så är jag rätt övertygad om att det viktigaste som håller ihop familjen stavas SÖMN!!!

Min familj lider i detta nu stor brist på sömn och tålamod och mognad är därefter. Synd då att vi måste sitta fastspända i en Nissan och färdas i vintrigt landskap i flera timmar till.

Ja. Idag är jag verkligen Dumma mamman. Jag har fått det förklarat för mig och jag känner det själv.

Tillfällig lösning: Dumma mamman äter kexchoklad i bilen och lyssnar på radio, dumma familjen är på snabbmatsrestaurangen. Serenity now...

Husmorstips: Få bort chokladfläckar från soffan

Ibland händer det som inte får hända: att barnen äter godis i soffan.

Om de nu betett sig så oaktsamt så olyckan varit framme och tappat en bit choklad mitt på en soffkudde behöver du inte tappa modet. Det finns knep som gör soffan som ny! (I alla fall om soffan är brun. Jag rekommenderar starkt en brun soffa.)

Gör så här:

Vänta tills chokladen torkat in ordentligt. Det bästa är att totalt ignorera den då choklad arbetar som effektivast ensam.

Ta på dig ett par av dina snyggaste byxor. Det går även bra med ett par med försiktiga tvättinstruktioner, t.ex. handtvätt.

Mata DVD:n med valfri film (minimilängd 90 minuter). Sätt dig på soffdynan med chokladen. Det är viktigt att du sitter still under hela filmen, kom ihåg att chokladen arbetar bäst ifred.

Vips! Soffan är som ny (om den är brun alltså). Det är rena rama trolleriet, nästan för bra för att vara sant!



PS: Tips om hur man får bort choklad från byxor mottages tacksamt.

Shopaholic-syndrom

Det är fredag men ändå söndag. Det går väl att handla mat - MEN JAG BEHÖVER EN DRÖMFÅNGARE! IDAG!! Hur många butiker som säljer jävla drömfångare har öppet idag? Jag gissar på noll.

Varför så bråttom? För att fyra människor inte kan sova i vår 160-säng. Det resulterar i att minst en vuxen får sömnbrist och/eller blir skitsur en hel dag. Den dumma mamman försöker förklara för 6-åringen varför hon måste sova i sin säng och frågar vad som ska till för att hon ska sova där hela natten. Svaret? Precis.

Så nu sitter en skitsur mamma här och klurar på hur man kan bygga en drömfångare med gammalt junk som vi har hemma medan en pappa motverkar sin sömnbrist.

Årets första tips

Om du undrar hur mycket pepparkaka en 6-åring orkar äta kan du ställa fram en rejäl hög framför valfritt barn i lämplig ålder. Vilken sorts pepparkaka som helst går antagligen bra.

Men eftersom det här är en blogg med (oftast) ganska kort inlägg har jag förberett lite.

Jag tog ett pepparkakshus av billig kvalitet som halvt om halvt dränkts i smält socker och kristyr och sen stått framme och samlat damm i några veckor. Man kan innan servering ignorera bomullen som klibbat fast i kristyren för att spara tid. Huset placerades sedan framför 6-åring som åt per automatik under Bolibompa-hypnos.

Ett halvt hus, och det mesta av kristyren, senare lät jag projektet pausa ett slag. 6-åringen kunde då konstatera att "Jag mår illa" och ville ändå inte äta mer.

Det är alltid bra att sluta när man är på topp.